kassettbandet

Det här är inget inlägg!













Kite – III

Världen bjuder på möjligheter. Enbart vårt handlande tycks vara av begränsning. I egenskap av tänkande och förnuftig människa bör vårt rationella handlande skapa en välfärd och utilitaristisk grund för ett gott leverne. Men, ack. Ack Nej! Det etiska och moraliska handlandet har aldrig påverkat vårt omdöme eller handlande. Vår existentiella verklighet föregås av en skev verklighetsuppfattning – likt Platons grotta.

Så också jag. Även du.

Vi är små bortskämda apparater som först när sorgen kommer nära inser värdet av liv. Först när himlen öppnar sig får vi perspektiv. Är det inte fantastisk? Och vi kallar oss för de begåvade i jämförelse med djuren – vi är den förnuftiga primaten. Vi kan lösa logiska slutledningar, vi kan skilja på färger och vi kan använda en tandborste. Vi är duktiga. Duktigheten är vårt mått. Duktig ska du vara. Förnuftighet skall du eftersträva. Och arbeta åtta timmar om dagen, minst fem dagar i veckan åtminstone tills du är 65 (70) skall du göra. Då är du duktig. Vara duktig är bra.

Så skall också jag vara. Även du.

Med min duktighet har jag därmed skapat denna spotifylista så att du kan fly litet av verkligheten när du duktigt gör det som du är duktig på. En skiva enbart baserad på Svenska band med svenska texter. Ett bevis på vår svenska duktighet. Vi är så duktiga.


(mer om duktighet; DOPPLER – Erlend Loe)


Svenskt från Sverige

Egentligen finns det inte så mycket att säga mer än att detta är sjukligt, neurotiskt, absurt och groteskt bra. För er som var på Way Out West -10 vet vad jag snackar om (jag var visserligen inte där men vad fasen har det för betydelse, JAG VET att det var bra).

När jag blir stor skall jag skapa ett eget land, en utopi, och Surfer Blood kommer få möjligheten att producera mitt lands nationalsång samt pryda mitt lands mynt. Möjligen även spela på mitt bröllop och helst på min begravning. Om de vill ska de även få måla om mitt kök ooooooch mitt vardagsrum eller kakla toaletten. Jag skulle med största sannolikhet även anförtro dem att passa mina barn, även min hund och mata mina karpfiskar. Ifall de skulle vilja snickra ihop en friggebod eller sota skorstenen så skulle detta också accepteras. Och, eller jag menar MEN – min flickvän ger de fan i, annars får det smaka på Jörgen (läs: Ninjaspark).

Surfer Blood – Astro Coast

The Drums är en musikgrupp från Amerikat som startades av Jonathan Pierce (sång) och Jacob Graham (gitarr) 2008.

De kategoriseras under genren indiepop och ska i ärlighetens ovidkommande namn sägas att ”de gör det bra”. För tillfället är de signerade på skivbolagen Moshi Moshi/Island (UK), Popfrenzy (AU) och Downtown (US) bolagen. Varför de är signade på tre platser är det nog inget som vet. Knappt de heller förmodar jag, kanske har kommersialismen bitit sig fast i hälarna. Vem vet!?


Lite snabb historik för den som bryr sig:

Pierce och Graham blev vänner som små snoriga kids när de träffades på ett sommarläger. Först (efter ett par år) formade de electropopgruppen ”Goat Explosion” och turnerade runt om i Nordamerika. Pierce och Graham skildes sedan åt i flera år för att syssla med konstnärliga projekt var och en för sig. Pierce formade då gruppen ”Elkland” som snabbt blev vida erkända och signerade av ”Columbia Records”. Jacob formade för sin del gruppen ”Horse Shoes” som blev signerade av ”Shelflife Records” men utan att egentligen skörda några större triumfer. De båda tröttnade dock efter ett tag på att lira grytlocksmusik och bestämde sig för att byta musikstil – till indiepop. De ersatte synten med gitarr och bildade ”The Drums” då de båda bodde i New York. Samtidigt rekryterades trummisen Connor Hanwick och senare även gitarristen Adam Kessler men denne blev kortvarig och annonserade, via facebook (det är ju fan att allt ska hända där!) att han hoppat av bandet. Detta gjordes i september 2010.

Lyssna in.
Bra skit!

The Drums – Summertime EP


Länge leve kungen.

Kristian Mattson skapar fantastiskt musik som är gjord för att avnjutas tillbakalutad I soffan, avskärmad från världen utanför. Avskärmad från Lars Ohly´s sandlåda, från korruptionens Göteborg, bortom ”frihet under ansvar” och lågt ifrån omvärldens fattigdom. Tillsammans med den längsta mannen på jorden ges istället erbjudandet att – ovanför skyn – skåda detta skådespel på Alladins flygande matta.

2008 fick Tallest Man On Earth sitt genombrott utomlands med skivan Shallow Grave då den hyllades av den amerikanska sajten Pitchfork där skivan fick en 47e plats på listan över 2008 års bästa skivor. Kort efter detta började intresset för denne svenska norrlänning öka och plötsligt blev han förband till självaste Bon Iver och turnerade sedan på eget bevåg genom stora delar av världen.

I april, 2010, släpptes det andra albumet The Wild Hunt. I med denna skiva hade Kristian Mattson gjort sig vida känd och satt plötsligt på en guldklimp varpå han kunde nobba flertalet stora skivbolag som, inte helt oväntat, ville göra det ÄN MER kommersiellt. Allt för att tjäna fler och mer av de där jäkla papperslapparna, ha råd att torska runt i slummen och köpa rysk kaviar. Allt för att skada fortbestånd!! Men, för att återgå; Tallest Man On Earth kunde alltså neka dessa pirater och skrev istället kontrakt med det mer liberala bolaget Dead Oceans. 

Nedan har ni de tio bästa låtarna från Ep:n Tallest Man On Earth och Shallow Grave. Tyvärr så finns inte The Wild Hunt på Spotify, ännu.'

Det är inte bara det att danskarna luktar lite halvt illa, i regel har kraftig skäggväxt och är besatta av otuggad gröt, nä de kan ta mig fasen göra bra musik också. Jag besitter själv skorrande fonem, jag luktar ibland illa och har efter år av förnekande, insett att mitt skägg går i röd nyans. Med andra ord är; jag en skåning som tycks ha danska drag – av detta faktum måste jag därför beröra den danska musikkulturen. I mitt åtagande ledde mina fördomar mig till förväntningar kring fulla danskar med truckerkeps, frenetiska trummvirvlar och tondöva tongångar, men ack – även jag tycks kunna ha fel. Efter att närmare rannsakat mina obegränsade kunskaper insåg jag att likhetstecknet mellan dansk musik och idioti var felaktig och enbart kan appliceras på dansk politik.

Uppenbarligen så bevisas härmed att överdriven alkoholkonsumtion leder till bra musik, till förbannat bra musik dessutom. Tuborg har inte bara gjort sig skyldig till en massa misshandel, hustrumisshandel, oönskad graviditet och helgknull för ensama människor, nä – även bra musik. Eller vad sägs om följande line-up, märk väl att detta är bara ett axplock av Spotifylänken:

Carpark North – rockbandet vars låt Just Human blivit vida känd. Visserligen kan man bortse från en del av det Carpack North gjort då de ibland läcker som ett såll angående vilket material de släpper igenom och man undrar ifall BR Leksaker sponsrar.

Kashmir, löjeväckande bra. Man får magknip bara man tänker på det. De släppte under 2010 nya skivan ”Trespassers”, vilken är förbannat bra men inget tycks rå på skivan ”The Balance Palace”, med guldkorn såsom Ophelia och Kalifornia.

Efterklang, första gången jag bekantandes med denna ljudkavalkad var på Roskilde för ett par år sedan – sedan dess har jag varit såld. Med sina extrema livespelningar och känsla för skapande bör detta band belönas med ditt öra.

The Raveonettes, det finns egentligen inte mycket att säga. Lyssna eller skämmes!!

The Kissaway Trail måste vara bland det bästa någonsin. Jag blir svettig bara av att lyssna på detta, Danmarks bästa band, någonsin och för alltid.   

Det är nästan så att jag överväger spä på skällsorden: GRÄV BORT SKÅNE, låt oss bli lika bra som Danmark. Låt oss lukta unket, låt det röda skägget växa sig frodigt, låt oss konsumera alkohol så att vi kan slå vett i folk och låt oss vara lite dumma i huvet. Det är ju vad vi vill.



Lyssna in

Som en Dansk skalle

Av någon anledning, kanske inte så obegriplig, förknippar jag alltid bandet Mogwai med en mörkhårig, tillika tilltufsad liten figur som springer runt på Skottlands slätter och jagar oxar i sina röda kalsonger. För er som lärt er inferera ser ni säkert att det är Mowgli jag tänker på. Visserligen kutade han inte runt på Skottland, visserligen jagade han inte oxar, eller(?) men röda kallingar – det hade han. Och hans namn börjar på (Mo) slutar på (i) och smakar sådär gott i gommen.

Men skit i det. Mogwai är ju det fantastiska postrock-bandet som slog sina kloka huvud ihop 1996 och har sedan dess översköljt oss med långa, instrumentala stycken och säkerligen bär ansvaret för en och annans dövhet och tinnitus. Mogwais dynamiska kontraster och nyskapande effekter har lagt grund för många bra låtar och minnen, då deras liveframträdanden är våldsamt högljudda och brukar sluta i ett totalt rundgångskaos. Lite kaos har ingen dött av.

Mogwai kommer den 1 april till Götet och 3 april till Stockholm. Så till dig som funderar på att skaffa dig en hörselskada för livet, här har du din chans. TA DEN. Minnet lär både sitta i och höras pipande örat så länge hjärtat slår – men det är fan värt det!! I sinom tid, när vetenskapen har sugit ut lite mer pengar från varje låginkomsttagare och oräkneliga djur fått sätta livet till genom genmodifiering eller annat gott så kommer vi kunna transplantera nya öron. Framtiden för bara goda ting med sig. Då äger varje nation en atombomb, vilken idiot som helst kan bli invald i riksdagen och Lars Ohly har lämnat sandlådan. I framtiden har vädret dessutom blivit göttigare och alla blir bjudna på resor utan att betala – i alla fall inte ur egen ficka. Framtiden är god, jag kan inte sluta längta. Har vi tur så kanske vi dessutom kan köpa oss en Kinatillverkad robot som kan klia oss i arslet när det kommer på tal. Gött ska vi få det. Det kommer bli så bra.

Mogwai – Special Moves


Framtidens spekulation.

Jag möttes i förmiddags av den tragiska nyheten att en utav vår tids största surflegender gått ur tiden. Det var i tisdags man fann Andy Irons död på sitt hotellrum, blott 32 år gammal.

http://www.dn.se/sport/vm-surfare-hittades-dod-pa-hotell-1.1201764

Detta måste på något sätt uppmärksammas och framför allt hyllas varpå jag gjort en unik, och magiskt bra lista på tidstypisk SurfRock, vilket var en modifierad rockmusik på 60-talet som hyllade surfandet och friheten. I regel kännetecknas denna genre med vibrerande gitarrer och sitt oftast instrumentala och enkla sound. En hel del av surfmusiken har figurerat i filmer, och då framför allt i Tarantinos. Ni kommer märka vilka filmer jag tänker på.

För att nå absoluta njutning, hästlängder från allt vad sex, orgasm och sovmorgon innebär, så dra igång spellistan samtidigt som ni checkar youtubeklippet med Andy från 2008 och lutar er tillbaka.


Bring on the good feeling!!

Nada Surf “If i had a hi-fi”

Hur många av oss satt in inte med det krossade hjärtat i våra kupade händer samtidigt som Nada Surf och deras hit ”Popular” ekade i tonårsrummet. Jag satt där i alla fall. Med finnigt ansikte, målbrottsröst och moppemustasch. Jag satt där och delade lite smärta med denna banbrytande och fantastiska låt. Det var tider det.

Nu, lite drygt 14år senare och ett par skivor senare släpper Nada Surf nytt,” if i had a hi-fi”. Det skall dock på detta tydliga stadiet bekännas att mustaschen är lite grövre och finnarna färre. Dock har Nada Surf fortfarande satt sina spår. Skillnaden är att jag numera istället har någon typ av hatkärlek till detta amerikanska indierockband. Fram tills det att Nada Surfs låtar började härja i de kommersiella tv-seriernas värld så uppstod denna hatkärlek, men nu måste yxan grävas ner, eller?

Det senaste albumet av Nada Surf är en oväntad coverplatta med tolkningar av bland annat Elctrocution (Bill Fox), Enjoy the Silence (Depeche Mode) och Love and Anger (Kate Bush). Rent instinktivt kan man känna att en coverplatta var det sista man kunde vänta sig från Nada Surf, särskilt när den senaste plattan Lucky inte gjorde något större väsen av sig, eller så kanske det rent av var en reaktion på detta.

Frågan är då hur denna platta kommer mottagas, förmodligen på samma sätt. Det är inget unikt egentligen, det låter snarare som en uppdaterad version av tv-seriernas kreativitet gällande försmäda god musik och sätta den i ett kommersiellt syfte. Ett par av låtarna är väldigt bra, men det känns som man har hört soundet förr då det genomsyrar varje ny tolkning. Tolkningen av Bill Fox och Depeche Mode är visserligen väldigt bra men överlag blir det en ganska trött platta – tagit ur ett sammanhang som en gång i tiden var bra, både gällande soundet och de tolkade originalversionerna.

MF Doom heter egentligen Daniel Dumile och är en amerikans hiphoppartist. Problematiken bakom denna snubbe är hans otaliga artistnamn. Han är inte bara känd genom Mf Doom utan också  Zev Love X, Danger Doom, DOOM, King Geedorah, Metal Fingers och Viktor Vaughn.
Doom använder flitigt gamla samplingar från gamla kultfilmer i beatsen. Doom uppträder aldrig utan sin mask, därav namnet Metal Face Doom. Masken är dessutom köpt från filmen Gladiator av Ridley Scott och Russel Crowe i huvudrollen, bara det är lite coolt.

Danger Doom – Benzi Box
MF Doom – Guinnesses feat. Angelika & 4ize
Danger Doom – El Chupe Nibre


Lyssna också in:

Roots Manuva – Witness (1 Hope)
Gang Starr – Who Got Gunz (Feat. Fat Joe & M.O.P.)
A Tribe Called Quest – Can I Kick It? (tribute to Lou Reed)
Arsonists – Venom


Mycket nöje!

Det skall dock påpekas att denna genre är mer av en en gångs företeelser men ett bevis på att bloggen lever. Likt en katt har den flera liv.

Den Amerikanska författaren Bernard Malamud skall en gång ha uttryckt sig följande; ”Livet är en tragedi fylld av glädje”. Rent spontant är det svårt att avgöra citatets innehåll och objektiva värde; är det en destruktiv inställning eller snarare en hoppfull? Svaret på den frågan är förmodligen lika subjektiv som frågan; vad god smak är(?) Hur gärna vi än tycks vilja så är det nog av omöjlighet att ta rygg på Ignatius J. Reilly – huvudfiguren i John Kennedy Toole´s fantastiska bok Dumskallarnas Sammansvärjning. Ignatius påstår nämligen att man med sunt förnuft kan avgöra VAD som talar emot vad god smak innebär. Även ifall jag älskar tanken är den irrationell att anamma. Eller är den det? Personligen vill jag själv tro mig ha världens bästa musiksmak, det vore konstigt annars. Jag påstår också att jag har världens bästa av det ena och det andra, det vore osunt annars. Och drar vi detta resonemang vidare borde jag på logiska grunder kunna påstå att jag är bäst - jag menar; jag kan ju inte själv påstå att jag är kass – det vore ologiskt. Därför vill jag nu introducera veckans absolut bästa band; Isländska Seabear.

För att på ett enkelt och överskådligt sätt förklara Seabear väljer jag att göra det med egenskaper och liknelser till min egen flickvän – jag hoppas hon har överseende med detta och inte kastar sten på mig.

Om jag skall förklara för någon utomstående om min flickvän eller iklä henne i ord så nyttjar jag sällan – eller aldrig uttryck som; ”Hon är sjukt SNYGG” eller ”Min flickvän är inte bara snygg, utan hon är FIN som fan”! NejNej! Dessa uttryck är alldagliga och betydelselösa, det betyder inget när någon är ”snygg”, det är bara ett adjektiv som förväntas bekräfta att man är en testosteronfylld småpojke med finnar i ansiktet och jord under naglarna. Personligen, för min del, så ligger det ett värde i ett annat uttryck, ett mer betydelsefullt adjektiv. Ett uttryck som lika bra förklarar musik som görs av bland annat Seabear, Sigur Rós och Björk. Min flickvän är inte (grabbigt uttryckt;) snygg, hon är inte heller (manligt uttrckt;) fin, min flickvän är VACKER. Hon är vackrare än våren, vackrare än soluppgången, vackrare än blommorna i backen, vackrare än horisonten vid havet, vackrare än fiskebåten i hamnen, vackrare än solrosen, vackrare än naturen, vackrare än morgonen, vackrare än allt tänkbart vackert. Inte fin, inte snygg – utan vacker! Samma sak gäller Seabear – de är inte bra, de är inte feta, de är inte awsome, deras musik är inte grym – den är vacker!

Jag har lagt ihop ett par Isländska favoriter i följande lista som Ni bör lyssna in Er på. Jag rekommenderar Er också att kolla in Sigur Ros musikvideo.

Ove and Out.

Galet vacker video, låt mig få veta vad Ni tycker. Vad hände med MTV?

Isländsk skönhet

Ack Du fartfyllda tid. Du rinner i ditt timglas och förpassar timme till dag, dag till vecka. Jag hinner inte torka snoret ur näsan innan det stelnat, dricka kaffet innan det svalnat eller skratta åt Petra Medes urusla skämt. Tiden går så förbannat fort. Blommorna står i backen och snart nog är det dags för varje svensk medborgare att gå till valurnan och ha öråd. Det går så fort, glöm därför inte att leva samtidigt som du tvunget gör annat - något jag försökte lära mig på en föreläsning om "Mindfulness" - ett ganska roligt skämt faktiskt. Jag skall ge det en närmare tanke när jag inser att det redan är försent.

Och på tal om denna sandlådslek - så kan vi inte komma från de oerhört roliga, pinsamma och löjeväckande debatter som florerar på våra kanaler. Vilket skämt! Vuxna människor står vid ljugarbänken, slänger ut sig en massa fyllesnack och kliar sig i skrevet. Vilka förebilder! Länge leve den sedan länge förgågna demokratin! Skulle vi inte kunna ge Bonnier makten den sociala varelsen och regelverket - de äger ju redan vår kunskap.

Nog om detta skådespel, vi lär återkomma till denna sandlåda inom kort.

Jag har länge nu, på tok för länge lovat en redogörelse om den så berömda "konsertfisen", en stinkande äggfis som fick ögon att tåras och brösthåret att krylla sig. Kan ni tänka er detta scenario; att i en folksamling ens komma på tanken att släppa sig en brakskit. Nu må jag genaralisera men vid en sådan fis bör man sedan tidigare känna en oerhörd smärta i magen - detta bör i sig vara en varningsklocka för att man åtminstone borde titta sig omkring för att försäkra sig om NÖDUTGÅNGEN! Här har vi, sunda och glada människor tagit oss till Konserthusets foajebar för att skåda Nikola Sarcevic spelning. En fin inramning, god öl och trevligt sällskap. Musiken är öm, atmosfären rogivande men luften full av skit. Visste ni förresten att anledningen till att en fis luktar illa är den "kemiska reaktion" som sker blanad med olika typ av ämnen - vilka i sig består av små partiklar. Dessa små, men ack så fysiskt befintliga partiklar flygger upp i var mans näsa vilket gör oss införståda med att killen som just sprang förmodligen sket ner sig. ILLA!! Va fasen - lite respekt - tänkt på Nikola som måste sjunga  - ja ni förstår vart jag vill komma. Usch..!

Over and Out,

P.s. Håll utkik - snart kommer det en fet spotifylista.

Enligt följande artikel på Helsingborgs Dagblad skall detta fruktansvärda band splittras och ge plats för ting som åtminstone inte kan bli sämre;http://hd.se/noje/2010/04/21/bwo-gar-skilda-vagar/.
Bandets medlemmar skall istället satsa på sina solokariärrer vilket visserligen säger att denna banala trio plötsligt genomgått en celldelning och tre projekt som tidigare var ett har bildats. Vi får då hoppas på att ordspråket: "Ensam är stark" inte stämmer. För min del välkommnar jag deras soloprojekt så till vida deras framtida musik är ljusår från det BWO torterat oss med. Håll tummarna mina goda vänner. Ännu (plötsligt) finns det hopp för den svenska musiken.

Over and Out

Kassettbandet